Mina händer krampar lite efter den jävla laxhanteringen. Idag blir det barnkaos här hemma och julen kommer och all annan skit som egentligen är bra men som känns så definitiv. Jag luktar svett för mitt underställ har inte tvättats på flera dagar, det är äckligt men ibland är det bra att känna att man är människa. Det finns kvinnor också, det hade jag nästan glömt bort. Detta vore på intet sätt märkvärdigt om det inte vore för att en försvinnande liten del av detta märkvärdiga släkte påkallar en speciell sorts uppmärksamhet i mitt medvetande. Kanske är endast dessa kvinnor, dessa som påkallar min uppmärksamhet. Alla andra kvinnor är människor. Hon finns och kräver genom sin natur ett handlande från min sida. Jag handlar inte men jag såg ditt ansikte.

Gick ner till älven i skymningen för ett tag sedan. Kylan gjorde alla ljud ytterst påtagliga. Frosten täckte det som en gång var gräs och mina drömmar. Isen bredde ut sig där vi i somras såg soluppgången spegla sig. Vattnet är kallt om det ännu är vatten. Så står jag där på bryggan och blickar ut över älven. Ser långtradarna dundra över bron en kilometer nedströms. Då känns tiden. Mina tjugotre år ligger utspridda runt omkring mig och jag försöker samla dessa fragment, alla dessa spillror koncentrerade här, som alla har någonting med just den här platsen att göra. Obemärkt smyger sig frågan om vem jag är på. Jag tänker men distraheras av minnen. Finner inget svar och går hem. Nöjd och missnöjd på samma gång. Som ett orakel ligger den där. Älven.