Bögschostakovich och snus. Det här är inte alls bra. Har försökt runka ut lite dikt men det blir bara pretentiös skit som förvissso påvisar det jag vill säga; den tragiska dikotomin i livet mellan allt det underbart fina och allt det odrägligt fula och menigslösa. Konsten vill inte att jag skapar den. Konsten undflyr mig. Nått tjafs om bevärdigar får jag inte till och det är skitsvårt att stava också. En man på björkgården, min far, han. Vi lever inte riktigt nu, jag och mina föräldrar, vi låtsas lite att allt ska bli bättre men kan det bli bättre. Nej. Kunde det det (hatar att det här skitspråket tvingar mig till ett sådant stilistiskt missgrepp!) vore allt liv utom den sista skälvande sekunden komplett och obevekligen meningslöst. Ändå infinner sig ingen glädje i avsaknad av vantrivsel. Allt är exakt som vanligt. Jag är feg som en hund och har ingen klädstil, utsuddad personlighet som inte går att visa eftersom den inte finns och alltså ljuger jag och det märks och jag blir olycklig. Men det här, allt det här som jag skriver, kanske betyder det något och det bekräftar väl på något sätt att jag ändå är vaken och att blodet i mina ådror bortom all lögn, allt hat, all missunsamhet och allt äckel, ändå är ett vackert blod i Guds ögon. Jag hoppas.

Definition av konsumtionsglädje: En dag kommer den här saken att göra mig lycklig. I sitt rätta sammanhang. Nu gör den mig också lycklig, men mest tack vare att den påminner mig om att den en dag kommer att vara med i det perfekta sammanhanget då allt är rätt och att den då kommer att vara en viktig ingridiens i detta lyckliga tillstånd vilken förutan detta lyckliga tillstånd inte hade kunnat komma tillsånd ehuru det emellertid inte är denna sak i sig som betingar detta tillstånd.