Det här är natt. Det finns tröstlösa kvällar och sorgelösa nätter. Jag är fångad i ljuset av en skärm, omringad av mörker och oförmögen att tänka. Det finns tid och i den befinner jag mig. Weeping willows i billiga hörlurar utan bas skriker i mina öron. Substanser i min hjärna frigörs och jag känner olika känslor och minns andra tider i vilka jag befunnit mig i och i vilka förutsättningar har varit annorlunda än nu och därför omges av ett romantiskt skimmer som egentligen aldrig har existerat på riktigt. Madeleinekaka. Det finns människor som ännu existerar och vars kroppar just nu befinner sig antingen i ett stadium av rörelse eller ett stadium av vila. Dessa atomer har genom sin blotta uppenbarelse i närheten av mig eller genom ljudvågor modifierat de atomer jag kallar mina. Ibland har våra atomer rört vid varandra och dessa tillfällen minns jag särskilt. Nu är det natt och våra atomer är skilda och känner något som kallas tacksamhet för att det är så fastän det egentligen inte är så. Se stora städer, förundras och * (censur). Det vill allt. Jag vill det. Det är bilden av lycka för mig. Jag vill landa i en stor stad där jag aldrig tidigare satt min fot. Jag vill förlora mig i denna stad och slutligen träffa en kvinna som tillsammans med mig vill förundra sig över hela varandet, hela skapelsen, tiden konsten och poesin, natten och stjärnorna. Men denna romantik kröner vi med ett riktigt prakt*(censur) som vi tror förlöser oss och för oss till det gudomliga men som bara lämnar oss otillfredställda och förminskade. Vi fortsätter. Jag genomskådar lyckan, ändå jagar jag den. Natt och ingenting händer men verkligheten fryser. Det är allt. Att allt är ingenting och damm, torr jord som inte minns och människor som glömmer. Fåfänglighet benämns det. Det ordet tilltalar mig och bekräftar genom sin blotta existens att det beskriver verkligheten på det mest träffande sättet. Jag är fåfäng och mitt straff kommer en dag eller lite i taget. I går slog det mig att mitt straff kanske är att inte bli straffad. Att aldrig få ett incitament att ta sig ur den här skiten. Livet. Att aldrig vakna och göra upp med det som tynger oss. Att aldrig kunna sortera bort livets oväsentligheter. Det vore det värsta straffet. Det är tung blötsnö utanför. En släpvagn full av gamla bräder står lastad på gården. Imorgon ska den förflyttas. Finnpajsare.