Varför låter ni tankar uppstå i era sinnen?
Det som var är och föga hjälper dina tankar nu.
Det som var blir
och det som är, är inte längre, trängs undan.

Ni tänker på mig,
tankar.
Tär på mig,
processer som okontrollerbara käglor i luften ovanför dig.
Ni vill mig inget, säger ord av inget men inget träffar de inte.
Tankar du finns inte men jag kväljs under er, ser hetsen i dina ögon, din fruktan, denna glansiga fruktan på dina läppar men dina händer är vackra.
Som människor rör de sig över min rygg
som ett förflutet känns de.

Är det jag eller du här. Och besitter du existens kvinna, finns där bakom din blick det verkliga som antyds genom ditt kött. Finns du människa och finns där bakom allt som är du något mer, eller är det endast du? Ditt mått, ditt mått människa! Och linjerna i ditt ansikte, den skarphet med vilka dina ögon avtecknar sig mot din hy, din funktion, finns där något mer än den glupskhet med vilken du penslar dig själv mot fonden av en maskin till liv. Ett vardagshelvete och helgernas mekaniserade avsjälning. Ett köpande. Pyntar rovgirigt sitt bo, ser soffor och husgeråd, slavar och drömmer dessa den fångne människans drömmar. Jag ser dig där och din blick nedåt marken. Där står du barn och delar min tanke. Den bild du framkallar vill jag ha. Men dig vill jag inte ha, den du är, är jag inte.

Stegfel

Frenesi. Jag tittar på allt, suger musten ur denna lilla bild, denna lilla värld. Är jag skapad eller ett undantag, är mitt öde upprepningens? Vad händer denna kväll och människor i formationer, konstellationer, de flockas och skriker med hungriga ord. Dessa tysta blickar på ting i massor och överflöd, jag stannar. Stor eller liten, E tjugosju, E fjorton hörs kvinnor vars liv inte längre är mänskligt men idisslande syssla och sparande djuriskt, vaggandes fram över tyger, fram över sängar och köksluckor, dessa läckra beslag, denna praktiska lösning men intet och tomhet och saknad och tystnad som skriker.