Jag tar det som är ditt under råntvång.

Jag slits. Det är minst två men säkert fler av mig. Vi får ångest av detta skrivande, ständigt detta pretentiösa knappande på underdimensionerade tangenter införskaffade i ett rus av minimalism. Jag vet inte vad som döljer sig under mig men det kommer fram ibland, det är antingen en skarp blick som möter mig i spegeln eller en osäker skuldtyngd människas anlete. Ibland undrar jag vart jag är i allt detta, vem mina medmänniskor möter och vem som jag själv umgås med under tysta timmar.

Men varför kopplas inte de förbannade jävla associationsbanorna ihop? Min hjärna är förenklad och förnedrad, förytligad och förlöjligad. Där sitter jag som ett fån och drar skämt på skämt, skapar mig en personlighet strikt definierad av andra. Det är med precision jag letar mig fram i det sociala träsket. En väl avvägd kommentar, ett skämt men även återhållsamhet när andra förväntar sig handling. Jag skapar myter mig om mig själv, myter. Jag njuter av att figurera i andras sinnen, njuter av att tränga in i djupet av deras själar, att få dem att processa mig och förundras. Vem skapar jag i deras utrymmen, vem låter jag mig själv vara? Jag lockar dem och lurar dem. Jag ger dem en liten del, en antydan om något reellt och påtagligt. Om substans låter jag dem slåss men föga finner de förrän jag drar mig tillbaka. Jag njuter av detta efterlämnande av obesvarade frågor. Det är glädje och humor i mina ord men sanning döljer de också. Och av kärlek gör jag detta. Spelar jag människa? Fulländat spelar jag människa.

Men sen då. Ja sen är det kriminalteknik och där har vi lärt oss DNA-topsning och bevishantering. Fingeravtryck med sotpulver och vit tvåkomponents Mikrosil, ett underbart ämne. CNA är giftigt och det görs endast i labb. På frågan om DNA går att utvinna ur fingeravtryck säger teknikern att ja, det går, men eftersom det är vanskligt och osäkert bör fingeravtrycket prioriteras eftersom det förstörs om man försöker utvinna DNA ur det. Vår åklagare var 20 minuter sen och nära en trötthetsframkallad psykos, men 8:e kapitlet brottsbalken och då framförallt rånbrottet, hanns med och var givande. Man kan alltså råna en människa. Man kan, alltså, råna en människa.

Bluddriga tankar

Onsdag kväll. Jag slumrar in framför datorn med musik från ”In to the wild” ur högtalarna och ett mörkt rum bakom mig. Den här dagen har passerat och vad återstår. Vad finns när den är borta. Vad av idag finns imorgon när jag vaknar. Jag är trött och ett liv passerar framför mig. Står jag stilla och rusar livet. Springer jag in i tiden, möter jag där allt detta. Möter jag rysningarna i min kropp, det som är oberoende av rum eller tid, det som är. Möter jag känslan av lycka i mänskliga sammanhang, när människor förstår varandra och känner den samhörighet som endast är möjlig i ljuset av förgänglighet och förstörelse, i ljuset av mörker. Möter jag där min kropp som kämpar uppför Carolinabacken, små röda blodkroppar alldeles förtvivlade av lycka över att få verka, över att få ta mig uppåt. Min unga kropp som fungerar och befinner sig på det vi kallar för skiljda platser gång efter annan. Som förflyttar sig och gör saker, säger och tänker. Förundras förändras.

I det som är min huvudsakliga syssla konstigt nog, skolan, gör vi roliga saker. I går hade vi bastaktik igen med en tuffing från norrmalmspolisen. Vi övade praktiskt på det som kallas för polisiär kontroll, ett tankesätt som ska vara närvarande i alla de situationer vi agerar i. Det är ett helt nytt tänkande för mig men jag förstår dess relevans i praktisk tillämpning. En polis som inte har ett säkerhetsmedvetet grundläggande taktiskt förhållningssätt blir inte långlivad. Glöm Gunvald. Svensk polis är inga superhjältar, de är medvetna om de mänskliga begränsningarna och agerar därefter.

Vad mer kul? Idag hade vi självskydd och fick öva på nedläggningar av gärningsmän. Vi körde två mot en och skulle gripa och fälla gärningsmannen samt säkra honom eller henne på marken. Det märks att vi börjar få in vanan; de flesta handgrepp sitter väldigt bra. Det som jag själv känner är viktigt att öva på är synkningen med kollega och att handling alltid skall åtföljas av kommunikation, både med kollega och med gärningsman.

I måndags fick vi ut uniformerna. Speciell känsla att ta på sig den för första gången måste jag erkänna. Tyvärr ser jag bara alltför fånig ut i båtmössa.