Louppiotomten kommer. Loupppiotomten går. Det är jul. Nu på riktigt och il papa firar midnattsmässa i Rom och jag svajjade i vår egen lilla variant hemma i Kristi moders. En aning snaps och julbord drivet till perfektion. Jag och brorsan gjorde det fulländat. Min familj var underbar. Min systerson svalde tomten och tomten sjöng en ful sång och mitt skratt kvävdes i tårarna för det var roligt. Det var verkligen roligt, på riktigt. Nu är klockan sent och timmar har gått. Människor har umgåtts, morsan hållit tal och bankkontot är otroligt mycket fetare än tidigare.

Fixade en fika med ett kärt subjekt i går vid samma tid som nu. Det blir spännande och mitt hjärta kommer att slå fortare och sådant behöver människor tid efter annan. Emellanåt. I morgon lugnt och sova. I morgon slappt julbord med njuta och mer snaps. Mer full och fullare än nu. Fick några bra bilder på diverse standardsituationer som dock aldrig kommer att upprepas varför deras vara fångade mitt intresse.

Nu är alkisjanne en reflektion i ett fönster från 1971. Ett ljus i bakgrunden och en bäddad ikeasoffa. Benedetto välsignar och jag sveper. Det finns hårda skrivbordsmaterial och hoptvinnade hörlurssladdar, gamla skrivborslampor och Nikon-laddare, golv som känner mitt innersta och stolar som snart ger vika även för en fjäderviktare.

Det är jul. Eller nästan. Jag är full. Vi har ett hus men snart har vi det inte. Jag monterade ljus i granen som vi sågat ner jag och farsan. Han inspekterade och jag sågade. Nu satte jag ljus i dess dräkt och det blev fint. Riktigt fint. Men det är sista gången. Sista gången för nästan allt. Allt har hänt i detta hus och nu inget mer. Nu är det slut. Nu stänger vi av bastun. Men va fan. Vad är jag och vad händer med mig. Varför? Är jag vuxen nu? Är det här jul? Det är så underbart vackert. Minsta rörelse förskönas i ljuset av tiden som rinner iväg. Jag vrider ur disktrasan ochbrorsan tar skinkan ur ugnen. Det är vackert. Människor är ytliga och så även jag. Jag njuter av dessa sista skälvande dagar. Det är så jävla skönt att vara berusad och lyssna på bra musik och samtidigt skriva det man känner vilket jag gör nu. Jag har varit ung och det har varit ett helvete och underbart på samma gång, det vet ju alla. Frågan jag nu ställer mig är vad som är. Vad är? Är det sladdars skuggor i ljuset av en gammal 17” skärm från 99? Urlakad snus? Nerpinkad och nersprungen plastmatta från 1981 där mina spår för alltid kommer att finnas. Är det min systersons livsånget? Är det min livsångest?

Det finns papper och skärmar och skitsamma, jag skriver! Tänk om jag är människa ikväll och lever i några minuter. Är inte det värt år av lidanden? Är inte dessa små ynkliga ögonblick av sammstämmighet värt all denna skit som livet bjuder på?

Ångest kommer måndagar och tisdagar, var sjätte och sjunde, var månad. Idag är det plusgrader och jul. Ickesnö och salongsberusning. Vänner som finns och vänner som inte finns. Ständigt samma slutsats denna kväll. Jag är människa. Jag gråter av dessa toner som spelas i mina öron. Jag slits av ångest och glädje, av alla dessa minnen, av all denna mänsklighet. Det är toaletter som inte slutar att spola. Huvudsäkringar som blir varma och går. Boss på dammsugarmunstycken. Kattbajs i finfåtöljer. Människor som går omkring och vars spår aldrig försvinner. Vi försvinner aldrig, vi finns. Här finns vi.

Det här är natt. Det finns tröstlösa kvällar och sorgelösa nätter. Jag är fångad i ljuset av en skärm, omringad av mörker och oförmögen att tänka. Det finns tid och i den befinner jag mig. Weeping willows i billiga hörlurar utan bas skriker i mina öron. Substanser i min hjärna frigörs och jag känner olika känslor och minns andra tider i vilka jag befunnit mig i och i vilka förutsättningar har varit annorlunda än nu och därför omges av ett romantiskt skimmer som egentligen aldrig har existerat på riktigt. Madeleinekaka. Det finns människor som ännu existerar och vars kroppar just nu befinner sig antingen i ett stadium av rörelse eller ett stadium av vila. Dessa atomer har genom sin blotta uppenbarelse i närheten av mig eller genom ljudvågor modifierat de atomer jag kallar mina. Ibland har våra atomer rört vid varandra och dessa tillfällen minns jag särskilt. Nu är det natt och våra atomer är skilda och känner något som kallas tacksamhet för att det är så fastän det egentligen inte är så. Se stora städer, förundras och * (censur). Det vill allt. Jag vill det. Det är bilden av lycka för mig. Jag vill landa i en stor stad där jag aldrig tidigare satt min fot. Jag vill förlora mig i denna stad och slutligen träffa en kvinna som tillsammans med mig vill förundra sig över hela varandet, hela skapelsen, tiden konsten och poesin, natten och stjärnorna. Men denna romantik kröner vi med ett riktigt prakt*(censur) som vi tror förlöser oss och för oss till det gudomliga men som bara lämnar oss otillfredställda och förminskade. Vi fortsätter. Jag genomskådar lyckan, ändå jagar jag den. Natt och ingenting händer men verkligheten fryser. Det är allt. Att allt är ingenting och damm, torr jord som inte minns och människor som glömmer. Fåfänglighet benämns det. Det ordet tilltalar mig och bekräftar genom sin blotta existens att det beskriver verkligheten på det mest träffande sättet. Jag är fåfäng och mitt straff kommer en dag eller lite i taget. I går slog det mig att mitt straff kanske är att inte bli straffad. Att aldrig få ett incitament att ta sig ur den här skiten. Livet. Att aldrig vakna och göra upp med det som tynger oss. Att aldrig kunna sortera bort livets oväsentligheter. Det vore det värsta straffet. Det är tung blötsnö utanför. En släpvagn full av gamla bräder står lastad på gården. Imorgon ska den förflyttas. Finnpajsare.

Mina händer krampar lite efter den jävla laxhanteringen. Idag blir det barnkaos här hemma och julen kommer och all annan skit som egentligen är bra men som känns så definitiv. Jag luktar svett för mitt underställ har inte tvättats på flera dagar, det är äckligt men ibland är det bra att känna att man är människa. Det finns kvinnor också, det hade jag nästan glömt bort. Detta vore på intet sätt märkvärdigt om det inte vore för att en försvinnande liten del av detta märkvärdiga släkte påkallar en speciell sorts uppmärksamhet i mitt medvetande. Kanske är endast dessa kvinnor, dessa som påkallar min uppmärksamhet. Alla andra kvinnor är människor. Hon finns och kräver genom sin natur ett handlande från min sida. Jag handlar inte men jag såg ditt ansikte.

Gick ner till älven i skymningen för ett tag sedan. Kylan gjorde alla ljud ytterst påtagliga. Frosten täckte det som en gång var gräs och mina drömmar. Isen bredde ut sig där vi i somras såg soluppgången spegla sig. Vattnet är kallt om det ännu är vatten. Så står jag där på bryggan och blickar ut över älven. Ser långtradarna dundra över bron en kilometer nedströms. Då känns tiden. Mina tjugotre år ligger utspridda runt omkring mig och jag försöker samla dessa fragment, alla dessa spillror koncentrerade här, som alla har någonting med just den här platsen att göra. Obemärkt smyger sig frågan om vem jag är på. Jag tänker men distraheras av minnen. Finner inget svar och går hem. Nöjd och missnöjd på samma gång. Som ett orakel ligger den där. Älven.

Bögschostakovich och snus. Det här är inte alls bra. Har försökt runka ut lite dikt men det blir bara pretentiös skit som förvissso påvisar det jag vill säga; den tragiska dikotomin i livet mellan allt det underbart fina och allt det odrägligt fula och menigslösa. Konsten vill inte att jag skapar den. Konsten undflyr mig. Nått tjafs om bevärdigar får jag inte till och det är skitsvårt att stava också. En man på björkgården, min far, han. Vi lever inte riktigt nu, jag och mina föräldrar, vi låtsas lite att allt ska bli bättre men kan det bli bättre. Nej. Kunde det det (hatar att det här skitspråket tvingar mig till ett sådant stilistiskt missgrepp!) vore allt liv utom den sista skälvande sekunden komplett och obevekligen meningslöst. Ändå infinner sig ingen glädje i avsaknad av vantrivsel. Allt är exakt som vanligt. Jag är feg som en hund och har ingen klädstil, utsuddad personlighet som inte går att visa eftersom den inte finns och alltså ljuger jag och det märks och jag blir olycklig. Men det här, allt det här som jag skriver, kanske betyder det något och det bekräftar väl på något sätt att jag ändå är vaken och att blodet i mina ådror bortom all lögn, allt hat, all missunsamhet och allt äckel, ändå är ett vackert blod i Guds ögon. Jag hoppas.

Definition av konsumtionsglädje: En dag kommer den här saken att göra mig lycklig. I sitt rätta sammanhang. Nu gör den mig också lycklig, men mest tack vare att den påminner mig om att den en dag kommer att vara med i det perfekta sammanhanget då allt är rätt och att den då kommer att vara en viktig ingridiens i detta lyckliga tillstånd vilken förutan detta lyckliga tillstånd inte hade kunnat komma tillsånd ehuru det emellertid inte är denna sak i sig som betingar detta tillstånd.

Det är frågor för mastiga att gripa som snuddar mitt sinne denna natt. Fyllt av teknik och prisjakter detta sinne, dränkt och bedövat denna verklighetsflykt från verklighetsflykt. Kollade kibbutzer och det verkar kul men jag är lite less på att ruta in mitt liv efter andras vilkor nu när jag äntligen har någotsånär hyggliga medel för att själv bestämma över mitt liv. Jag är 23 år gammal och hade kunnat vara chef, doktorand, soldat, författare, läkare, psykolog eller vad som helst. Istället är jag ingenting av denna världen. Men jag är ung och försmäktar jag under denna tidens ständiga och ohyggliga påminnelse om allt det som man försummat, ja då försummar man endast ännu mer. Jag måste alltså göra något, men vad vet jag inte. Ingen utbildning känns lockande för tillfället. Alltså resa och se saker. Se världen, denna lilla planet. Sen tänker jag på det det där mastiga som jag associerade till mitt i all denna teknikhets. Vad kan en mobil med gps, kamera, mp3-spelare och trådlöst internet göra för mig? Ingenting är den första tanken men sen tänker jag att det är ändå all denna teknik som för världen frammåt. Vi har det totalt annorlunda nu än på femtiotalet, jag orkar inte rabbla upp all utveckling. Men, nu kommer det, även om denna utveckling för oss frammåt så är detta frammåt ingenting annat än just ny teknik som i sin tur leder oss frammåt till ny teknik och bekvämare tillvaro. Men således är detta ett mål i sig. Vad är vitsen? Jag lämnar den tanken, den är allt för tärande. Mitt liv måste jag gestalta inom de närmaste månaderna, men det enda jag kan komma på är att resa runt lite. Jag är smart. Jag har kapacitet och intellektuell förmåga, men jag bryr mig inte om att använda den och det är mitt problem. Är det dåligt självförtroende? Ja, men inte enbart. Snarare är mitt stora problem bristen på drivkraft. Ingenting lyckas engagera mig tillräckligt. Jag älskar poesi, men inte tillräckligt. Älskar fotografi, men inte tillräckligt. Naturvetenskap, men inte tillräckligt. Psykologi, men inte tillräckligt. Historia, religion, bli polis eller vad fan som helst. Men inte tillräckligt. Ja, vad fan ska jag då göra?