Det är jul. Eller nästan. Jag är full. Vi har ett hus men snart har vi det inte. Jag monterade ljus i granen som vi sågat ner jag och farsan. Han inspekterade och jag sågade. Nu satte jag ljus i dess dräkt och det blev fint. Riktigt fint. Men det är sista gången. Sista gången för nästan allt. Allt har hänt i detta hus och nu inget mer. Nu är det slut. Nu stänger vi av bastun. Men va fan. Vad är jag och vad händer med mig. Varför? Är jag vuxen nu? Är det här jul? Det är så underbart vackert. Minsta rörelse förskönas i ljuset av tiden som rinner iväg. Jag vrider ur disktrasan ochbrorsan tar skinkan ur ugnen. Det är vackert. Människor är ytliga och så även jag. Jag njuter av dessa sista skälvande dagar. Det är så jävla skönt att vara berusad och lyssna på bra musik och samtidigt skriva det man känner vilket jag gör nu. Jag har varit ung och det har varit ett helvete och underbart på samma gång, det vet ju alla. Frågan jag nu ställer mig är vad som är. Vad är? Är det sladdars skuggor i ljuset av en gammal 17” skärm från 99? Urlakad snus? Nerpinkad och nersprungen plastmatta från 1981 där mina spår för alltid kommer att finnas. Är det min systersons livsånget? Är det min livsångest?

Det finns papper och skärmar och skitsamma, jag skriver! Tänk om jag är människa ikväll och lever i några minuter. Är inte det värt år av lidanden? Är inte dessa små ynkliga ögonblick av sammstämmighet värt all denna skit som livet bjuder på?

Ångest kommer måndagar och tisdagar, var sjätte och sjunde, var månad. Idag är det plusgrader och jul. Ickesnö och salongsberusning. Vänner som finns och vänner som inte finns. Ständigt samma slutsats denna kväll. Jag är människa. Jag gråter av dessa toner som spelas i mina öron. Jag slits av ångest och glädje, av alla dessa minnen, av all denna mänsklighet. Det är toaletter som inte slutar att spola. Huvudsäkringar som blir varma och går. Boss på dammsugarmunstycken. Kattbajs i finfåtöljer. Människor som går omkring och vars spår aldrig försvinner. Vi försvinner aldrig, vi finns. Här finns vi.