Jag hör ingenting och ingenting rör sig runt mig. Natt. Självklart är det så att jag har fäst mig alltför mycket vid formen, försökt pressa fram en intellektuell stämning som inte är min egen, konstlad skit med andra ord. Jag läste för ett tag sedan en blogg som var underhållande. Ja, man fick verkligen inblick i en annan människas liv och jag blev oerhört imponerad för människan i fråga verkade ha det så bra och tog allt med jämnmod. Han verkade skojjig och en sån där som faktiskt går att snacka med. Jag antog att han var uppskattad i sitt umgänge, som tycktes stort och intressant även det. Han studerade till läkare, var smart, hade som sagt stor bekantskapskrets, trevlig flickvän men ändå filosoferade han emellanåt kring livet och gav även uttryck för mer seriösa politiska idéer och andra tankar kring tillvaron. Rätt och slätt måste jag erkänna att jag blev en smula avundsjuk.

Läste ut Döda själar idag och har inte så mycket att säga annat än att det är god litteratur.

Jag trivs bäst i ensamhet. Min person är inte lämpad att konfronteras med de livssituationer som hela tiden uppstår i denna moderna värld. Jag är förvisso ung, men redan nu kan jag skönja galenskapen. Den är skön och egentligen helt naturlig. En skapande människa kan inte acceptera livets krav, de förbluffar henne ständigt. De går inte att ordna eller benämna i hennes värld och driver henne långsamt in i galenskapen. Jag är glad över att ha berikats med ett annat perspektiv på världen än gemene man, men detta perspektiv ger inte någon enkel bild av tillvaron. Det går inte att likna vid någonting. Livet glider ur fingrarna på en så fort man försöker bestämma dess härkomst och mening. Livet ter sig växelvis sammansatt och underbart eller splittrat, platt och meningslöst. Just nu är det sådär halvmättat med mening, betongtrist men med visst framtidshopp. Jag ber att få ursäkta detta samt mina andra släta och urlakade inlägg, jag känner mig verkligen inte bekväm med hela den här situationen. Jag känner mig spyfärdig och tråkig, som om jag vore den minst intressanta människan i hela detta universum, ja som om till och med en person som exempelvis America Vera Zavala vore intressantare. Jag får återkomma till mina teorier om ensamhet, det är verkligen ett relevant och förbisett ämne.

Irritation

Internet ger verkligen ett kvitto på vilken otrolig mängd dumhet som alstras för varje generation. Den generationsspecifika dumheten, dvs den dumhet som samtiden höjer till skyarna, har fram till nu fört en tynande tillvaro i arkiv och inte tjänat annat än forskningen. Internet förevigar människors idioti och försvårar tidens dom över konsten. Allt finns kvar, överallt och på lika villkor som mästerverken. Internet förstärker även kulturrelativismen på så vis att alla och envar blir både producenter och kritiker. Poesisajter som t. ex poeter.se låter alla publicera sina egna små alster frampressade ur ytligt berörda medelklasshjärtan, fulla av sockersöt kärlek och romantiserande vänsterklyschor. Dessa får genom sajten bekräftelse på sitt skrivande och deras patetiska alster framställs som god poesi. God poesi därför att alla andra puckon säger att skiten är bra. Självklart överlever den sanna konsten dessa plumpa försök till relativisering, men det är ändå irriterande. Vanvettigt.

Galen, snälla

Det här är utan motsvarighet. Ingen tidigare dag i mitt liv har jag känt en sådan fruktansvärd leda. Saken blir inte bättre när man lockas in på Sturmarks blogg och får en inblick i hans framgånsrika svartvita värld, lika enkel som Fredrik Paulúns träningstips eller Stinas helgmat. Tänk om Sturmark kunde lägga ned några timmar i veckan på att läsa teologi, etik eller kanske kyrkohistoria. Promenerade längs nyanlagda gångvägar i utkanten av stan. Byxorna sitter så jävla dåligt ibland, man är för varmt klädd och ständigt möter man massa kärringar eller flummiga studenter som glor på en som vore man paria. Totalt värdelöst alltså. Och det värsta är detta konstanta tillstånd av vrede som hindrar allt vad kreativa tankar heter. Jag lever i en endimensionell värld. Allt som finns är sunkiga urtvättade t-shirtar, gamla 60-talsgarage som ungar klottrat ned samt massa obestämbart äckel i köket som liksom bara sätter sig på psyket och nöter och nöter. Jag är för vänlig.

Små barn jagar varandra

Åt, drack kaffe och diskuterade sjukdomsinsikt med mamma. Sitter på balkongen, läser lite Döda själar men känner ingen större entusiasm. Det är bara asfalt och en nyöppnad videobutik som stirrar på mig och frågar vad i hellsicke jag egentligen gör, vad gör jag här? Livet pulserar inte. Det här skrivandet tär redan på mig, efter endast några få inlägg. Jag får ångest av att detta limbotillstånd mellan dagbok och offentlighet, jag blir tokig. Vi avvaktar lite.

Promenad

Ute på sedvanlig kvällspromenad igår. Ständigt en viss obekvämhetskänsla. Får man verkligen existera på allmän plats? Alla andra kvällsflanörer ser så upptagna ut. Antingen är de på väg någonstans och har därmed en ursäkt till existens, eller så lyssnar de på ipod och tror att det kan rättfärdiga deras beteende. Jag går helt sonika utan mål, utan brådska, utan ipod och människor jag möter ger mig blickar. Ständigt denna jakt utan slut. Galenskap i dag definieras av handlingar som inte tjänar något sorts materialistiskt syfte, som inte leder till njutning i denna bemärkelse eller som inte skapar positiv uppmärksamhet kring ens person. Att sitta på parkbänkar gör alkisar, alla andra som känner sig sugna på att bara slå sig ned måste först bilda en rörelse eller skriva ett manifest så att det spontana tolkas som en aktiv handling i syfte att åstadkomma något, vad det nu må vara. Allt måste ha en urskiljbar mening, en träskallemening, en tråkmånsmening.

En liten anmärkning bara

Jaså? Du är pretentiös, trånar efter uppmärksamhet! Det är därför du lägger dig till med denna självutgivande sysselsättning. Som ett led i självanalys, som en suddig markering, ett ställningstagande från mannen på bortersta raden, drunknande som allt annat i den sorgeorkan av nonsens och ovidkommande detaljer, skräpmat för själen, som fixerar oss i nit till menlösheten.

Detta är alltså en kommentar till det verkliga livet. Det verkliga livet som finns gömt i några men inte översvallande många människors hjärtan. Det är en kommentar till livet, konsten och därmed också till tillvaron själv och dess yttersta punkt, Gud. Jag skriver detta för dig, allt annat vore lögn. Dock förväntar jag mig att du förvaltar detta stoff, dessa tarvliga texter, pretentiösa försök till analys och ogenomtänkta manifest på gränsen till galenskap. Jag kräver att du erkänner för dig själv att livet har en mening. Detta är ett försök att hitta den.

Jag är en bra människa. Allt jag gör är inte bra. Dessa texter är min själs häxkittel, fylld av både gott och ont och sådant som inte alltid är särskilt genomtänkt eller korrekt formulerat. Jag gör anspråk på sanningen, men är öppen för diskussion. Jag har ringa kunskap om litteratur, konst, religion och politik. Jag är en lika god kålsupare som alla de jag kritiserar och har inte sopat rent framför min egen dörr, det måste man inte. Jag är pretentiös men vid en jämförelse ett under av ödmjukhet. Just så!