Om jag inte är skriver jag inte. Det är mitt enda sätt att leva men ingen har sagt mig att det är ett måste. Det är inte frivilligt. Spänningar byggs upp och ångest finns över denna värld. Som en bommullsdimma sveper den in eftermiddagsskymningen i kall och rå konsekvens. Dessa ljus du ser, säger den, dessa ljus och den kalla luften i ditt ansikte finns men allt det du drömde om har inte inträffat. Allt det som fanns i ditt hjärta, all den värme du drömde om. Alla leenden du ville ge till din älskade. Se, där ligger de, bland snömodd, snus och cigarettpaket vårdslöst kastade till marken. Så säger mig den kalla luften i mitt ansikte på väg hem över viadukten mot polishuset. Det som byggts upp i mitt inre dessa dagar, de stämningar av längtan och ångest över tid som inte talar om att den blivit levd, nyttjad och dokumenterad. Som inte skriker ut allt det underbara. Det skriver jag. Det måste jag skriva. Om inte försvinner det som känts så stark hos mig, det som varit livet, bort i den kalla materian. Den slukas av tomma byggnader, gator där inga tankar tänks, av kall asfalt som ej skiljer mördare från älskare. Men i dessa tecken lever jag. De är vrakspillrorna på vilka jag klamrar mig fast när byarna sköljer över mig. De är mitt. Det som är jag utan att vara det. Min person utanför mig själv. Min räddning.

Helt plötsligt är vi där igen. Jag inser att advent snart är förbi, denna tid av väntan har runnit bort. Bortkastad, försummad och ännu en bit på vägen bort från vår ungdom. Det är stämning även i denna stad men jag slits mellan glädje över nuet och sorg över det som försvinner. Just i detta nu händer inte det jag drömmer om. Jag sörjer för jag vill älska men ljuset i ditt ansikte reflekteras blott alltför sällan i mitt och dagar går och just i detta tvärsnitt av våra liv måste vi hitta varandra. Snart är det för sent. Snart går du din väg.